हिन्दी

Nu sitter vi pa ett stalle som har en fanig bild pa vaggen. Och annu fanigare ar att de icke har bokstaverna med prickar. Det far en som svesnk att kanna sig mobbad...

Vi ar iallafall i Whangarei, den enda staden i Northland. De foregaende dagarna har passerats genom smastader, som precis ser ut som man tror att en smastadshala ska se ut.
Vi reser nu runt i var campingvan "Mr. Bean" som ar elegant illustrerad med Mr. Bean pa utsidan. Idag ar tredje dagen och hittills har vi lyckats forflytta oss ca 13 mil fagelvagen, typ.

Var trippmatare star pa 45 mil... Men en positiv sak med det ar att vi far se alla stader ungefar tre ganger. Det ar vad det tar innan vi hittar ratt vag... En annan positiv sak ar att Klas blir expert pa att vanda. Idel positiva saker helt enkelt. (Vi har hittils tankat 2.5 ganger...)

Hejda.

ಪಕ್ಕ್ನಿಂಗ್

Nu packas det, viks ihop och rullas, i persedelpåsar och neccesärer. Allt ska ned i våra väskor, för snart är det färja över till den stad som skymtas i fjärran som gäller. Förhoppningsvis ska våra väskor sedan hamna på QSB, men man vet ju aldrig.

Fiona hjälpte oss igår att pricka för allting hon tyckte var värt att se i Nya Zeeland, så nu har vi en fullprickad karta som tillskott i packningen... Vi fick även tipset att skaffa en vägkarta, vilket väl borde göras, om inte Klas ska mörda kartläsaren (dvs mig).

ಮಂ

Och en sak vi lärt oss... Ny Zeeländska ägg hller ihop sämre än de svenska.

ವಯ್ಯೇಕೆ ಇಸ್ಲ್ಯಾಂಡ್

Klas står i duschen och tvättar bort all jord, så då kan jag ju ägna min tid åt att skriva någon rad här (ty jag har redan duschat bort min jord). När han kommer ut blir det han som ska laga lunch, ugnspannkaka om någon av oss vågar gå upp och fråga Fiona om mjöl... (www.pannkakor.se)
Efter det kanske det blir en lite tur med bilen, (som måste köras på fel sida vägen, men det är inte mitt problem, utan Klas, och han klarar det med bravur, mina kunskaper som kartläsare är kanske det som brister), för att inhandla lite kakor förmodligen (Klas har varit kakfri i två dagar nu efter att ha ätit typ fyrtio kakor på tre dygn...). Lite hav blir det nog också, eftersom vi befinner oss på en ö finns det gott om sånt. Och det är UNDERBART!

För att återkomma till jorden... Vi arbetar just nu som ekojordbrukare (nästan iaf), så mr. Rydhmer går omrking och släpar på en Weed Eater fyra timmar varje dag (och ska enligt säkra källor fortsätta med det till på lördag då vi överger Waiheke Island för nya äventyr, detta är dock något vi får säga till honom, vissa är rädda för att det blir en flykt om saken kommer ut) och bekämpar högt gräs, medan jag planterar saker, eller gräver trädgårdsland eller rensar ogräs. Det är väldans trevligt faktsikt, hon vi jobbar för (Fiona) är enormt trevlig, de två barnen är underhållande att leka med i lagoma mängder (bortsett från det faktum att de ser mig som nån slags soptunna som man kan slänga sand, gräs och pinnar i...) och mannen är trevlig när han är hemma.

Vi lyckades förmodligen boka en husbil för de två kommande veckorna igår också.

Ha det finemang!

ಯಿಪ್ಪಿಎ ಜಹೋಇಎ nu

Okej, typ trettiosjunde gången jag försöker påbörja detta inlägg, men Klas "the tekniktokige maniac" Rydhmer förstör. Såklart. Och när inte han förstör, förstör datorn. Suck, världen är emot mig.

Vi har det fint iallafall! (om ni tvivlade, sluta, ni som hade tro, grattis). Klas hoppar nästan sönder studsmattor, jag blir dödad av svärd och katter och Gud vet vad, men vi klagar inte, ty vi har en brödrost. Och en bil. Och en utsikt som faktsikt är värd att dö för.

Godnatt.

కఫ్ఫెకన్న

för att vi är så internationella och nytänkande sitter vi just nu på McDonalds. Klas surplar chokladmilkshake, och ska nu gå och inhandla en sundae (1 peng!) och lämnar mig här ensam med datorn och Celine Dion (stavas?) på TV. egentligen väntar vi på att klockan ska närma sig 15.00 så att vi kan bege oss ut på nästa stora äventyr. Det har nämligen blivit dags för oss att lämna vandrarhemmens trygga vrå och ta färjan över till Waiheke Island, där vår WWOOF-familj väntar i en silverblå bil. Ännu ett bevis på hur internationella vi är, är att vi kommer sakna våra SVENSKA hostelskompisar... Det har blivit en vana nu att stöta på dem när man minst anar det, så lite separationsångest får vi ha. (för vem klarar sig egentligen utan Linköpingsbor). Kanske kommer vi sakna våra tyska kortspelskompisar lite också, även fast de bara lät oss förlora. (tänka vilka braa förlorare vi är ändå).

Nu är det bra. Slut. Nog. Annars orkar du inte läsa säger Klas, han har höga tankar om din intelligens.

ps. sundaen var god. d.s.

நின

Idag har Nina presterat.

Dagen började med att vi klev upp, surprise surprise, upptäckte att hissen som stått och tjutit hela natten inte tjöt mer och var nöjda med att vara rätt i dygnet för första gången. Vi släpade ner våra väskor längs Queen Street, tog med kylskåpsmaten i en påse och gick, smått försenade, för att checka in på "Queen Street Backpackers". (Allt heter något med Backpackers här...)
Queen Street Backpackers råkar förövrigt ligga i Aucklands [Å:klands] motsvarighet till Red Light District. "Surprise surprise"

Vi fick tyvärr inte checka in eftersom vi hade bråttom till en fyra timmars guidad tur runt Åkland som vi generöst blivit erbjudna utan fick nöja oss med att gömma väskorna och springa ut till bussen. Väl på bussen, som var den första bussen i världen att enbart drivas på återanvänd matolja, visade det sig att det inte var en liten stadsvandring utan en dagstur som höll på till 16. Surprise!

Dagsturen tog oss till nån gammal vulkan, en pub som ägdes av bussturens sponsorer och Åklands oljehamn. Slutligen gick bussen till "Auckland Harbour Bridge" där vi skulle titta på bungyhopp. Det hela inleddes med en promenad på en hal och smal gallergång under bron tills vi var på den högsta punkten. Jag och Nina konstaterar moget, ekonomiskt och världsvant att det är smartare att spara pengar och hoppa på något riktigt coolt ställe istället för under en smutsig och regning gammal bro. (Det har regnat hela dagen, min sko är dygnsur at the moment).
Men så kom personalen och satte på musik, imponerade med sina piercingar och helt plötsligt står Nina på plattformen, 40 meter ovanför vattnet och poserar för ett kort. (Inte pågrund av något världsvant och moget beslut utan snarare den obligatoriska följden av en snabb sten sax påseomgång.)
Sen hoppar hon ner.
och studsar upp
och gungar ner
och studsar upp
och gungar ner
och studsar upp
och gungar ner
och hissas upp.

Grattis grattis.
Nina har hoppat bungyjump, jag har blivit imponerad och ikväll ska vi imponera på våra roommates med makaroner och tomatsås.

நின் மொபில்நும்மேர்

Och här är det nu äntligen, det som ni alla väntat på, gråtit över, saknat, längtat efter lika mycket som man längtar efter solen på vintern, the one and only, (trumvirvel), NINAS TELEFONNUMMER!!!

(siffrorna kommer indansande på scenen och alla applåderar ljudligt).

+64210705819


Klas hälsar blygsamt från bakersta raden...

ஆக்க்லாந்து ஆக்க்லாந்து ஆக்க்லாந்து

Femton timmars sömn, eller något sådant. Vi klev upp (jag vaknade först) kl halv två och enligt Nina sov vi i femton timmar, jag litar på henne.

Vi åt vår ganska ogoda frukost (Nina kallar den "spännande") som bestod av dyr yoghurt och philadelfia i blockform och gick ner på staden. För att vara kreativa gick vi uppför alla besvärliga backar istället för nerför. Det resulterade i trötta ben och fin utsikt. Vi hittade en stor och fin skivaffär och en djungelkyrkogård.

Lite, men inte så mycket, nerför fick vi när vi gick åt ett annat håll (vänster) träffade Auckland Winter Garden, träffade en ensam fisk som skulle kunnat vara en upptäcksresande och tillslut hamnade vi på "quaystreet". Vi kan vara upptäcksresande. McDonalds hade inte vad vi sökte så vi köpte en "veggie patty" på subways, åt den i solen på en staty och hittade av bara farten en mataffär. Där köpte vi mat.

Sen gick vi hem på goda gamla queen street och åt vår "jelly". Slemmigt men mättande. Fast inte så mättande.

Dagens lärdomar:
1: Auckland är en backig stad
2: Det finns träd som skulle kunna vara ekar, de är lite för gröna.
3: Det finns inte veggieburgare på McDonalds här.
4: När man handlar så packar kassörskan ner maten i påsen så man slipper göra det själv.
5: Det blir oläsbart om man laddar upp bilder här så de hamnar på bilddagboken... (sumpo.bilddagboken.se)

Klas nya och kluriga telefonnummer från vodafone:
+64210705841

Cheesmans nya och blommiga nummer:
+642107058XX (vi kommer inte ihåg de två sista siffrorna...)

Hej då. Imorn använder vi kanske ett billigare internetcafé.

ஆக்க்லாந்து சென்ட்ரல் Backpackers

Vi har nu befunnit oss på den Nya Zeeländska marken i några timmar. Om någon av våra klockor hade varit tillförlitliga hade vi kanske kunnat säga exakt hur länge, men just nu är det mest ett mischmash av olika klockslag som gör att Klas, med planer på världsherravälde, ska ta bort det här med tidszoner när han blir stor och stadsminister. Mest av allt önskar vi dock att få sova, men ett litet tag ska vi plåga oss, vi kan säga att vi gör det för er och detta blogginlägss skull...

Vi kan dock säga att vi inte bara gäspat idag, även om Klas har gjort sitt bästa för att slå nya rekord, vi har även skaffat telefonnummer. Så nästa gång kanske ni får veta dom, just nu vet vi bara att de börjar med 02 och slutar med 19 eller 48... Siffrorna där emellan kan ni ju gissa om ni vill! Vi vet även att:
1. Man kan gå diagonalt i korsningar när det är grönt
2. Man måste ha rätt frimärke till rätt brevlåda
3. Man måste stödja vodafone, även fast telecom är en doldis som kanske inte finns?
4. Det kryllar av asiater
5. Det mörknar vid klockslaget som är nu, vad det nu är
Bli imponerade av vår storslagna kunskap, som vi givmilt delar med oss av. Såklart.

I våningen mitt emot gympar dom eventuellt, dansar kanske. Motion är bra. Men inte trappor.

माननें मेड मुस्ताचें

Mannen med mustaschen satt precis här. På flygplatsen. Där vi sitter. Och väntar. Och dricker pepsi (samkyrkliga) och tittar ut på regnet, ty det är typiskt "nu lämnar vi landet"-väder idag, passande nog.
Om fyrtio minuter så ska vi flyga, jag hoppas de har eluttag på flyget. De ska de tydligen inte ha enligt halvt osäkra källor. Eftersom alla frågar "hur känns det" så ska nina berätta det:

mystiskt.
overkligt.
bra? ja.

Nu har vi skapat en blogg.